Planetens nordligaste öl

Gjorde det omöjliga – startade bryggeri på Svalbard

Publicerad 7 juli 2023 | Uppdaterad 12 juli 2023

ENVIS Med mycket envishet lyckades Robert Johansen göra det omöjliga: dra i gång ett bryggeri på avlägsna Svalbard. — Foto: Heiko Junge /NTB

LONGYEARBYEN, SVALBARD. Norrsken över himlen. Isbjörnar som smyger runt knuten.

Och så ett bryggeri. Världens nordligaste. Historien om Svalbard bryggeri är en kamp mot uråldriga lagar, en pandemi och klimatförändringar. Men framför allt om en man som vägrar att ge upp.

– Jag hade valet att lägga mig ner och dö. Eller att göra något åt problemen, säger bryggeriägaren Robert Johansen.

På skolgården i Longyearbyen har inte barnen någon rastvakt.

De har en isbjörnsvakt.

Det är det jag kommer att tänka på när jag ensam pulsar genom snön, mörkret och tystnaden de 1,4 kilometer från Longyearbyens centrum till Svalbard bryggeri, beläget ute i den vildmark som enbart med lite god vilja kan kallas industriområde. Klockan har precis passerat lunch, men i polarvintern så här långt norrut är det mörkt som om det vore mitt i natten.

Det är tur att Robert Johansen inte kan läsa mina tankar. Att bli attackerad av en isbjörn ser han förmodligen bara som en utmaning, fullt i klass med de hinder som han redan övervunnit på Svalbard.

Detta Svalbard är sedan 1920 en norsk ögrupp mitt emellan nordligaste Norge och Nordpolen. Sverige tillhör de länder som brutit kol på öarna. I dag återstår bara en liten rysk gruvkoloni, resten är enbart Norge.

Tidigare var öarna centrum för den valfångstindustri som tog livet av hundratusentals valar innan det för drygt 100 år sedan sen blev ett centrum för kolgruvor.

Vi ska inte säga att det i dag är centrum för någon bryggerinäring. Men Robert Johansen och hans gäng av anställda gör vad de kan för att det ska bli det framöver.

– Vi gör god öl. Men det är ju det här med historieberättandet kring bryggeriet och kring Svalbard som säljer, säger han.

Han kom hit redan 1982, då med förhoppningen att börja jobba som pilot. Men det hoppet flög åt fanders och i stället grävde han ner sig i gruvan. Bokstavligt talat. Kolgruveindustrin var gigantisk på Svalbard i många år, men nu hålls den sista gruvan bara i gång på nåder. Det stoppar dock inte Robert Johansen från att återvända dit igen och igen. Trots att han lämnat gruvindustrin sen många år. Nu används hans Gruve 3 nämligen till att lagra bryggeriets imperial stout med samma namn.

”Jag var förälskad i ön”

Men låt oss ta det från början och berätta historien om världens nordligaste bryggeri.

– Det började med att en kompis i Tromsö bryggde öl hemma, och jag blev väldigt överraskad över hur gott det var trots att det var hembryggt. Så jag skaffade mig ett bryggverk jag också, på 25 liter.

Men när man brygger öl får man snabbt många kompisar, så jag fick gå upp till 50 liter.

Han bor en mil utanför Longyearbyen, i den riktiga vildmarken. För att ta sig till huvudstaden och civilisationen måste han först åka skoter, och sen bil. Att brygga hemma var därmed ingen dum idé.

Men med sin ölbryggning kunde han göra mer.

– Jag var förälskad i ön, i folket, i naturen. Och så började jag tänka på möjligheten att kunna få ge något tillbaka genom att starta ett bryggeri där. Det lockade.

Så 2009 startade han Svalbard bryggeri, och blev över en natt ägare till ett unikt ställe. Dock med ett ganska stort problem – han fick inte brygga någon alkohol för försäljning.

För att klara av det hårda livet i Svalbards gruvor i början av 1900-talet drack gruvarbetarna gärna alkohol. Och det i stora mängder. Det gick överstyr och de styrande på det norska fastlandet drev igenom hårda alkohollagar. Än i dag har invånarna på Svalbard ett klippkort som de använder när de ska köpa alkohol på Nordpolet, Svalbards systembolag. Max 24 burkar öl får de köpa per månad, starkare alkoholvaror givetvis betydligt lägre antal.

Tog fem år av envisa samtal

Att på ett sånt ställe starta ett bryggeri var förstås inte det lättaste. Och helt emot lagen.

– Jag hade ju då valet att lägga mig ner och dö. Eller att göra något åt det.

Robert Johansen funderade lite, och kom fram till en logisk lösning. Han skulle helt enkelt ändra lagen. Han ringde till Hälso- och omsorgsdepartementet i Oslo och förklarade sitt ärende för tjänstekvinnan Hege. Och blev inte helt avspisad.

– Men det kommer att ta tid, förklarade hon.

En månad senare ringde han igen till en förvånad Hege, som återigen förklarade att det nog skulle ta lite längre tid än en månad.

– Så jag ringde igen månaden därpå igen. Faktum är att han ringde en gång i månaden i fem och ett halvt år. Med tiden blev han och Hege goda vänner, och den 1 juli 2014 kunde hon till slut lämna det glada beskedet att det nu var tillåtet att brygga öl på Svalbard.

– Ett år senare var vi i gång med bryggeriet.

Det nyinvigdes med pompa och ståt, och bland de många hedersgästerna fanns förstås Hege, liksom den dåvarande norska statsministern Erna Solberg som gratulerade, men också sa till Robert Johansen att han skulle sluta att trakassera hennes personal...

Officiellt öl på Hurtigruten

I dag har bryggeriet vuxit, som mest har det bryggts 450 000 liter öl här under ett år, men efter pandemin är det nu nere i 200 000. Men det ska uppåt, bryggeriet är numera det officiella på Hurtigrutens alla fartyg och exporten till EU- länder ska öka genom ett exportcenter i tyska Hamburg.

Bryggeriet har också en närmast oslagbar fördel i sin marknadsföring. Det är världens nordligaste bryggeri. Och det kommer det att fortsätta att vara. Längre norrut finns nämligen ingenting. Den norska ögruppen Svalbards centralort Longyearbyen ligger på den 78:e breddgraden, och så länge ingen får för sig att starta ett bryggeri för isbjörnarna på Nordpolen så är titeln säker för Robert Johansen.

Klimatförändringarna märks

Livet här är speciellt, med två särskilda årstider. Polarnatten inleds i oktober då solen går ner för sista gången och ett totalt mörker lägger sig över Longyearbyen. I drygt tre månader är det kolsvart dygnet runt. I mitten av februari börjar de första solstrålarna att titta upp igen över horisonten, för att sen bytas ut till en extrem polarsommar, då solen aldrig går ner från mitten av april till slutet av augusti.

Här märks klimatförändringarna tydligare än någon annanstans i världen. Vintrarna blir allt varmare och kortare, isen som förr alltid täckte fjorden utanför Longyearbyen har nu inte synts till på många år och isbjörnarna får allt svårare att överleva. Många av dem har i stället emigrerat till Nordamerika och Grönland. Att fjorden inte är isbelagd gör också att vinterstormarna slår hårdare mot samhället, samtidigt som den smältande permafrosten på bergssluttningarna gör att risken för ras har ökat lavinartat. Ett antal flerfamiljshus i riskzonen måste rivas och det var bara ett fåtal år sedan som ett stort snöskred begravde många människor i byn, varav två omkom. Klimatkrisen är här, tidigare än någon annanstans.

Logistikproblemen är enorma

Men det är inget som skrämmer Ida Dahl. Norskan flyttade hit från Lofoten för drygt ett år sedan och är nu avdelningsledare på Svalbard bryggeri. Det innebär bland annat att hon är logistikansvarig, en uppgift som medför en del extra jobb jämfört med andra delar av världen. Vid en snabb titt ser bryggeriet ut som många andra i Sverige och Norge. Beläget i ett industriområde i en hyfsat stor lokal med normalstora tankar och bryggverk. Plus en bar där man kan anordna ölprovningar eller bara spontant ta emot gäster som vill umgås över en öl eller två.

Men att driva ett bryggeri på Svalbard är annorlunda. Svårigheter att exportera ölen är en del. Att skicka flaskor med båt är för- stås bara att glömma, då alldeles för många skulle riskera att slås sönder i de gungande vågorna. All öl tappas därför på burk eller fat. Ett av de största hindren har dock med den geografiska placeringen och långsiktig planering att göra. Större delen av alla ingredienser levereras nämligen bara en gång om året via båt från Tromsö. Lagret i bryggeriet är fullt när Aftonbladet är på besök, men det är ändå bara en av tre lagerbyggnader i Longyearbyen-området.

Tanken är att bränna både träflis och mäsk och värma upp Longyearbyen

– Det måste planeras i större mått. Om vi har en stor beställning från Fastlandsnorge måste vi inte bara ha koll på när producenten kan leverera, utan också få ihop det med att det går en båt från Tromsö. Vi försöker att bara göra en enda stor leverans per år, för att spara in på frakt- kostnaderna, säger hon när vi slagit oss ner i baren. Men det riktigt svåra problemet har varit vad man ska göra av mäsken efter bryggningen. På en ö där det är förbjudet att dö eftersom det inte går att gräva gravar i den frusna marken är det förstås svårt också att gräva ner eller göra sig av med mäsk. Eller, att som på fastlandet ge bort det till bönderna som näringstillskott till jorden. Här går ju nämligen inte att odla någonting.

Spitzbergen Stout. — Foto: Heiko Junge / NTB

– Vi var tvungna att sända den med båt till norska fastlandet, och det var himla dyrt. Vi betalade tre kronor per producerad liter öl bara för att göra oss av med mäsken, säger Robert Johansen.

Det var förstås inte en lösning som var hållbar i längden. Så han investerade i en förbränningsapparat. Och de har nu under de tre senaste åren bränt mäsken i bryggeriet, och sedan återanvänt värmen till att skicka in energin och värmen i bryggeriet.

– Tanken är att vi ska bränna både mäsk och träflis här som kan ge ett stort energiöverskott, som vi i vår tur tänkt köra ut på nätet som uppvärmning i Longyearbyen, och få betalt för det.

Svalbard har bara 2 600 invånare, varav cirka 99 procent bor i Longyearbyen, som i sin tur i princip bara har två huvudgator, ett enda systembolag och ett mindre antal restauranger och pubar. Det gör förstås att kundkretsen under större delen av året är rätt liten.

För att spara in på frakt försöker vi göra en enda stor leverans per år

Men å andra sidan kan den vid perioder också vara brutalt stor. Under senvåren inleds perioden då de stora kryssningsfartygen angör Svalbard, och då kan tiotusentals turister komma till Longyearbyen under en enda dag. Och väldigt många är sugna på att testa en öl från världens nordligaste bryggeri.

– Då har vi ölprovningar från 08.30 på morgonen till sen kväll. 45 minuters provning, sen ut med gästerna, och in med nästa grupp. Och så håller det på dag efter dag, säger Ida Dahl.

”Vi gör inga hipsteröl”

Pandemiåren var tuffa för de flesta före- tagare, men ännu tuffare för Svalbard bryggeri. Över en natt slutade turisterna och kryssningsfartygen att komma. Under långa perioder var Longyearbyen nedstängt och bortkopplat från resten av världen.

Nu börjar Robert Johansen och hans gäng att varva upp igen. Turisterna är till- baka, att ölen säljs på Hurtigrutens fartyg är förstås ett jätteplus, ytterligare personal ska anställas och Ida Berg och hennes kol- lega Siv Midtröd Eikeland har fullt upp med att planera och hålla i ölprovningar.

Den här kvällen är det förutom Aftonbladet också gäster från Indien, England och USA.

– Det mest exotiska landet vi haft besökare från är nog Eritrea. Sen är det många från Asien, England och USA, säger Dahl.

Gästerna serveras små glas med fem olika öl. Totalt finns det dock i nuläget 15 olika öl hos bryggeriet, av de mest skilda typer.

– Vi gör inga hipsteröl, säger Robert Johansen barskt, även om bryggeriet ändå ståtar med en imperial stout och en Neipa.

– Vi har hållit oss till originalen, som stout, imperial stout, pilsner, pale ale, blonde och en veteöl. De mest kända typerna. Självklart ska det vara smak på våra öl, men lite mer ”average”. Inte så våldsamt mycket.

16 procent från isglaciären

Det är dock en sanning med modifikation. I de flesta av bryggeriets öl är det rätt bra tryck smakmässigt, främst då stouten och neipan.

Ölet är speciellt också på ett annat sätt. Den bryggs på glaciärvatten, där 16 procent av vattnet kommer från den 2000 år gamla isglaciären Bogerbreen.

I år ska 200 000 liter bryggas. Möjligen ytterligare någon ny öl. Men siktet är ställt uppåt igen.

– Totalkapaciteten ligger på 500 000 liter, så vi kan gå upp ganska mycket. Men nu har det varit covid och annat som tryckt ner det. Men vi ska öka rätt mycket, nu har vi fått in två bryggmästare också. Men vi skulle behöva några fler lagringsfat, vi har bara sex stycken nu, säger Ida Dahl och ser sig om i den plötsligt rätt trånga lokalen.

Det tog Robert Johansen mer än fem år att övertyga myndigheterna om att ge tillstånd för ett bryggeri. — Foto: Heiko Junge /NTB

Nytt bryggeri – och växthus

Därför hoppas man få godkännande för nästa steg. Man vill bygga ett nytt bryg- geri. Just nu har de lämnat in förslag på tre olika markområden och hoppas få positivt besked angående bygglovet på minst ett av dem inom en inte alltför lång framtid. Där ska man förutom ölbryggeriet också få plats med ett destilleri så att man även kan göra världens nordligaste gin och vodka. Och, kanske mer oväntat, ha ett gigantiskt grönsaksland i ett växthus där värmen som uppstår vid mäskbränningen ska kunna ge möjligheter till odlingar även på iskalla Svalbard.

– Vi får våra grönsaker transporterade hit med flyg, men uppemot 40 procent får slängas så fort planet landat. Det tar för lång tid och blir dåligt. Dessutom förlorar grönsakerna mer och mer vitaminer ju längre tid det tar från skördningen, säger Robert Johansen.

Det ska Svalbard bryggeri råda bot på.

– Vi kan producera ungefär 80 procent av det totala grönsaksbehovet här på ön med ett sånt växthus. Att vi har vår egen energi är nyckeln till det. Vi måste bara få till en tomt att bygga på. Vi har sagt till kommunen här att inom tre år så måste spaden ha kommit i jorden.

Isbjörnarna inget problem

Att samtliga tre områden ligger utanför det ”centrum” som invånare och besökare får gå runt i utan att ha beväpnad isbjörns- eskort är ett mindre problem.

– Vi planerar att hämta upp gästerna med en shutttlebuss inne i Longyearbyen. Med en elbuss och solceller på bryggeritaket blir det jättebra, säger Ida Dahl.

Den stora frågan är kanske dock ändå när även svenska folket kan få testa på en öl från världens nordligaste bryggeri. I dag finns det inte på det svenska Systembolaget.

– Vi har lagt ut lite krokar, men det blir för dyrt med tillverkning och transport i förhållande till vad Systembolaget förväntar sig. Vi klarar inte av att matcha de priserna som de vill ha, säger Johansen.

Men hoppet är inte ute. Han fortsätter:

– Det har varit en del svenska importföretag här som har avtal med System- bolaget. De har varit intresserade av att köpa in ett större antal öl från oss och sen sälja det på Systembolaget i Sverige. Men jag har inte fått någon återkoppling från dem än.

Ny kontakt med Systembolaget

För den man som redan fått den norska staten att ändra lagar så är det förstås inget alternativ att ge upp. Med tanke på att han i sommar pensionerar sig från pilotyrket får han mer ledig tid och möjlighet att åter- igen sätta sig vid telefonen och börja ringa, denna gång till tjänstemännen på Systembolaget.

Ida Dahl skrattar:

– Plötsligt får vi säkert till det där också. Med Robert så finns det ingenting som är omöjligt.