Succésagan om Oppigårds

Det började med en utebliven tonårsfylla på skitöl – nu omsätter bryggeriet miljoner

Publicerad 10 juli 2023 | Uppdaterad 12 juli 2023

Namne Oppigårds är hämtat från Björn Falkeströms släktgård – där också bryggeriet ligger. — Foto: Jonas Lindgren

Han startade ett av Sveriges första hantverksbryggerier i en by utanför Hedemora.

I dag omsätter Oppigårds närmare 70 miljoner kronor.

– Det är av misstagen man lär sig, säger grundaren Björn Falkeström, 56.

Han hade sett fram emot den där midsommarhelgen. Björn Falkeström var 18 år och skulle festa sig igenom veckoslutet med bästakompisen Patrik.

De var unga men hade redan hunnit skapa egna traditioner, träffades på Säters camping, öppnade de första ölen vid Ljusterns östra strand och flyttade sedan fokuset till Säterdalen, folkparken där det anordnades dans i dagarna två.

Det enda som bröt mönstret det här året, 1985, var att de skulle berusa sig på öl som Björn hade bryggt. Det gick inget vidare, hade varit effektivare att äta likör- fyllda chokladpraliner.

Björn Falkeström – mannen bakom Oppigårds. — Foto: OPPIGÅRDS BRYGGERI

–Vi öppnade de första flaskorna klockan tre på torsdagen. Det smakade skit, bara jäst vatten, och hade ingen styrka. Vi tryckte i oss två-tre stycken men ingenting hände. Vi fick hälla ut det och cykla till Konsum för att köpa folköl, säger Falkeström.

Skrattande berättar han om produktionen, hur han lånade en faktafelsspäckad bok om ölframställning på stadsbiblioteket i Hedemora.

Sedan åkte han hem till barndoms- gården, stal omältat korn från fårens skafferi, lånade sin mors konserveringskastrull, silade mäsken genom en saftsil och tillsatte vanlig bakjäst.

– Det var fel på råvarorna, fel på utrustningen och fel på mig, summerar han.

”Jag bryggde vin i årskurs 7”

Första försöket att producera öl må ha misslyckats totalt men det påverkade inte experimentlustan för en man som skulle bli en av bryggeribranschens största profiler. Björn Falkeström lärde sig av misstagen och fortsatte brygga öl under studieåren i Uppsala, där bondpojken blev civilekonom.

– Mitt liv har kantats av fixa idéer som jag har svårt att släppa eftersom jag är nyfiken och envis. Jag bryggde vin i årskurs 7 och när det gäller öl gick det aldrig över och blev permanent. Alla hembryggningsexperiment... I början fanns det inte ens en orienteringskarta att förhålla sig till. Nästan allt blev jättedåligt men jag fortsatte under studenttiden. Då handlade livet om att plugga och dricka starköl och jag har alltid varit en person som gillar att ha olika intressen och göra saker med händerna. Man kan ju brygga ölet också, inte bara supa och plugga nationalekonomi.

Mitt liv har kantats av fixa idéer som jag har svårt att släppa

Efter avlagd examen, 1992, flyttade Björn Falkeström till Stockholm för att göra karriär.

– Då var det också finanskris och fanns inga jobb för civilekonomer, så jag sökte jobb på Spendrups. De behövde en controller som räknade kapsyler men jag fick inte jobbet, blev anställd av Medborgarskolan och fick räkna kursavgifter i stället, berättar han.

Namnet från släktgården

Han fortsatte att framställa eget öl i sin 21 kvadratmeter stora lägenhet på Kungsholmen och det skulle inte stanna där. Livet tog en ny riktning när han träffade sin blivande hustru, Sylvia. Det påstås att det står en kvinna bakom varje framgångsrik man och i det här fallet är det bevisligen så.

Hon kommer från Stora Skedvi, var inte intresserad av stor- stadslivet och fick Björn att återvända till rötterna i Dalarna. De finns utanför Hedemora, i en liten by som heter Ingvallsbenning, och det var där de i december 1994 bosatte sig för att starta ett gemensamt liv. Stugan de redan ägde rustades upp för permanentboende och familjen hade snart vuxit med två döttrar och ett bryggeri, Oppigårds.

Namnet är hämtat från familjen Falkeström släktgård och det är mycket riktigt där bryggeriet ligger. Verksamheten startade i en gammal smedja i en hästhage och i anslut- ning till den byggde Björn ett nytt brygghus utan att dra på sig skulder.

2003, efter sju års tålmodigt arbete, fick han klartecken av myndigheterna och året därpå drog produktionen igång. Björn Falkeström hade bevisligen lärt sig hantverket för redan 2005 ingick Oppigårds Winter Ale i Systembolagets julölssortiment.

Det var bara början för ett bryggeri som aldrig har slutat växa. Anläggningen har varit under ständig förvandling och kompletterats med ett större brygghus och en produktionslokal för syrligt öl.

Mindre konkurrens i början

Tillverkningen har ökat från 8 000 till över 2 000 000 liter per år och Oppigårds produkter finns att köpa över hela Sverige och även utomlands. Förra året omsatte företaget, med dotterbolaget Smith Street Brew AB, 70 miljoner kronor och gjorde en vinstutdelning på tio miljoner.

– Jag hade inte gjort några jätteväl utarbetade affärsplaner, bara gjort en överslagskalkyl över hur mycket öl jag måste göra för att försörja mig och två-tre personer till. 100 000 liter per anställd är en tumregel för att ha lönsamhet. Det var det som var målet, att göra max 400 000 liter. Det tog några år att komma dit men sedan bara fortsatte det. Det har gått ner lite de senaste två åren. Marknaden har vikt men vi ligger på 1,8 miljoner liter. Det är klart att jag är överraskad men när jag började var konkurrensen ljusår ifrån den konkurrens som finns nu. Nu finns det 500 bryggerier och marknaden tappar volymer så i dag hade det varit hopplöst att star- ta något. När jag lämnade in min första offert till Systembolaget var kanske tre öl aktuella, så det var 33,3 procents chans.

Björn Falkeström 2015 – då han fortfarande drev bryggeriet. — Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

I dag är det kanske två procents chans att få in en öl på bolaget. Sedan vet jag ju hur mycket jag har jobbat. Dygnet runt, året runt. I början jobbade jag på en järnhandel på dagarna, med bryggeriet på kvällar och helger och på nätterna byggde jag dataprogram för att finansiera avloppsrör och annat till bryggeriet. Sedan fortsatte jag att jobba i det tempot i produktionen. Det har slitit sönder mig, berättar Björn Falkeström.

Blev det många år utan semester?

– 2017–2019 var vi borta fem nätter på raken men annars hade jag aldrig semester. Jag jobbade alltid på somrarna eftersom andra ville ha semester.

Gick du in i väggen?

– Ja, det var ingen gubbe i vit rock som gjorde diagnosen men jag har gjort själv- diagnosen. I dag mår jag jättemycket bättre än för två år sedan. Du pratar med en pigg person men det är lätt att falla tillbaka.

Hur har det varit när du mått som sämst?

– Jag känner ingen utbränd person och har inget att jämföra med men jag tyckte inte att livet var värt att leva och blev otroligt trött. Det började för fem-sex årsedan, då jag bröt ihop över saker som skedde på bryggeriet, saker som jag tidigare inte tagit med en klackspark men ändå klarat av. Jag kallar det ut- bränd. Som person är jag väldigt luthersk och det är ingen bra egenskap. Jag är plikttrogen och allt ska göras jättenoga men det kanske blev ett bra öl, säger Björn Falkeström.

Kände sig sliten – då sålde han

I oktober 2020 sålde han 70 procent av Oppigårds till Tomas Billing och Fredrik Karlsson, som döljer sig bakom investmentbolaget Röko AB. Resterande del äger han fortfarande genom Gipfelalm AB.

Jag lever ett enklare liv i dag

– Jag sålde av en enda anledning, att jag var sliten och kände att jag inte skulle orka driva det själv. Mitt krav var att de skulle tillsätta en ny vd.

Försäljningen fick honom inte att må bättre, snarare tvärtom.

– Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara en sådan stor omställning att inte längre vara vd i bolaget. Jag hade varit oumbärlig, spindeln i nätet, en viktig och duktig människa och tjänat pengar som ett kvitto på det. Sedan får man en påse pengar, går ut genom dörren och ser att de klarar det lika bra som jag gjorde. Jag behövs inte längre och vad har jag då för mening med livet? Det är sådana saker jag jobbar med. Har det varit fullt rus i 20 år är det svårt att bromsa in.

Dragit sig tillbaka till skogen

Försäljningen gjorde Björn Falkeström ekonomiskt oberoende men han jobbar kvar på bryggeriet, deltid. Hustrun Sylvia arbetar fortfarande heltid, ansvarar för visningar och besöker ölmässor och kunder.

– Att gå från 130 till 30 procent är en väldigt stor skillnad. Nu hjälper jag till med data och bokslut, tekniska prylar. Jag är inte med i den dagliga driften och bestämmer inte vad de ska ta för det och det ölet, säger Falkeström.

Ledig tid tillbringar han gärna i skogen. Det är där han har plöjt ner pengarna från försäljningen.

– Jag har investerat mycket i skog, kan sitta där och må bra. Jag har svårt att hitta någon mer sympatisk placering. Det är ett sätt att lämna tillbaka det jag har tagit från naturen. Jag lever ett enklare liv i dag än när jag jobbade operativt. Nu går jag omkring i en Helly Hansen-tröja och hugger lite ved.

Vad är det som gör bryggerivärlden så rolig?

– Förutom resan i sitt eget företag, med triggandet av nya volymer, är man på öl- festivaler och träffar kollegor. Branschen är väldigt kollegial, man tar en öl och byter erfarenheter. Det andra är ju när man står på en ölfestival och någon säger tack för att ni finns. Har du kämpat för det sedan bryggeriet var en grop i backen är det väldigt stimulerande.

När du är på Systembolaget och ser ölen från Oppigårds, kan du då tänka tillbaka på den där 18-åringen som bryggde öl för första gången?

– Kanske inte nu men för tio år sedan fick jag flashbacks. Hur kunde det gå så bra och så fort?